I januari börjar mandelträden blomma på bar kvist. Det är en fantastisk syn att se Andalusiens kullar kläs i vitt, men det är en kortvarig fröjd. Snart nog sätter träden frukt och man kan se mandlarnas gröna hölje. De är egentligen samma typ av frukt som t ex persika, aprikos och plommon men utan dessas saftiga fruktkött. Själva mandeln är fröet, bittermandel, sötmandel eller krakmandel. Det är svårt att skilja träden åt men man kan ju alltid smaka. Om det är bittermandel frigörs blåsyra så då vet man direkt vilken sort det är! Den verkligt bedövande upplevelsen av blommande mandelträd får man i februari på Mallorca, som ger Spaniens största mandelskördar.

Under träden och överallt annars där de kommer åt blommar gula hav av getfotsklöver, oxalis pes-caprae, som kom från Sydafrika på 1800-talet och som blivit böndernas gissel. Getfotsklövern är kusin till vår harsyra och tillnamnet pes-caprae betyder just getfot. Den är minst lika svår att bli av med som maskros. Trebolina ett av de spanska namnen, men bönderna som hatar den har säkert mustiga öknamn på den.

Afodill har kanske inget öknamn, fast nog låter dödslilja hemskt som namn på en så vacker lilja. Homeros beskrev nämligen hur den blommade på de Elyseiska fälten i dödsriket. Inte undra på om folk tycker det är opassande om vi turister plockar in begravningsblommor och sätter i vas. Afodillen har ätbara rotknölar, om man skulle gå vilse på campon.

Knöliris Det växer många arter av iris, lirio, på våren i Andalusien. En av dem är Europas minsta med det klumpiga namnet knöliris. Den har nämligen rotknölar men den är mycket vacker, breder ut sig i blå mattor och blir till en fin ersättning för den som saknar blåsippor så här års. I Ronda kallar man den för flor de Navidad, eftersom den blommar särskilt tidigt på höga höjder.
Iris var gudarnas budbärare och trampade i förbifarten på regnbågen. Därför finns det irisar i alla färger!