Många av växterna omkring oss är invandrare.
På 1500-talet kom agaven hit från Mexico.
Den tar tid på sig att blomma, så där en 10 till 20 år, men då skjuter blomstängeln snabbt upp som en enorm sparris och bär sedan tiotusentals blommor. Efter en tid dör den och nästa blomma växer upp några decennier senare från jordstammen.
Agaven är en mycket användbar växt. Bladen, som klarar långvarig torka tack vare sin porösa konstruktion, kan man lägga under kölen på en båt för att dra upp den på land. Den vassa taggen på bladet tillsammans med en fiber kan man sy med i nödfall men det blir ju ingen elegantare söm förstås. Korna äter gärna krossade blad, som också kan plöjas ner som gödning.
Ur Agave Tequilana Weber, den blå agaven, pressas sockerrik saft som i Sydamerika jäses till den alkoholstarka drycken pulque, som i sin tur förädlas till tequila. På Internet kan man studera hur det går till.
Sisalagaven är den viktigaste arten i tropikerna. Den ger hampafibrer för många ändamål.

Från Sydafrika kommer papegojblomman, strelitzia reginae, döpt efter prinsessan Charlotte av Mecklenburg-Strelitz, 1744-1818, som giftes bort med kung Georg III av England. Äktenskapet blev långt, 50 år med 15 barn, men inte särskilt lyckat. Kungen ansågs tidvis galen, vilket troligtvis berodde på sjukdomen porfyri.
Strelitzian, som tillhör banansläktet, blev dock populär. Insekter som landar på de blå pilformade hyllebladen öppnar dem med sin tyngd och öppnar därmed vägen till ståndare och pistiller. Prova att trycka på den blå pilen!

En riktigt gammal spansk växt är nerium, adelfa på spanska, växer gärna i flodbäddarna och färgar dem röda och vita till sommaren. Nerium oleander eller rosenlager, som den också heter, älskar vatten och har namn efter den grekiske flodguden hette Nereus.
En varning är befogad. Hela växten är otroligt giftig. Pulver av bladen används som råttgift.